Det tog lite tid men nu är jag tillbaka till mitt vanliga deppiga jag. Jag har haft en dryg månad där jag trott att äntligen så har en flicka inte bara sett mig utan även uppskattat mig. Dejten vi hade var bra, avslappnad och tiden bara försvann. Därefter har vi haft närmast daglig chattkontakt i timmar. Förutom ett par korta träffar så har vi dock inte lyckats träffas igen då hennes schema har varit för uppbokat. Men hon skall komma hem till mig på middag på söndag och jag hade hoppats att då skulle någonting hända och jag droppade några hintar om att jag tyckte om henne och så fick jag ett par mess som gjorde det klart att hon inte alls var intresserad av mig på det sättet utan bara som vän.
"Jag har alltid velat ha manlig vän i som Harry mötte Sally fast utan det romantiska strulet på slutet"
Det psst du hör är luften som går ur mig. All min frustration håller just nu att bubbla upp till ytan och jag funderar på att ställa in söndagsmiddagen och nästintill bryta all kontakt med henne vilket är dumt då jag tycker om henne men samtidigt så vill jag inte vara hennes könlösa Ken-docka.
Det känns så djävla jobbigt att börja tro på något för att sedan få mattan undanryckt under sig. Det är tydligen som så att jag är dömd till ensamhet av alla förbannade djävla kvinnor här på jorden för något brott som jag aldrig kan förstå vad det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar